Herren och hans hund

Gamla bilder från förr då det begav sig är inte av den kvaliteten som man vill ha nuförtiden, men i brist på annat får man ta det man har.

Från gamla Nattens bilderbok kommer här nästa bild. Hundmannen som skiss dök upp redan i förra inlägget, så här presenterar jag hela bilden som den blev.. Precis som alla dessa gamla bilder är det applikation och handbroderi i kombination och kankse lite större än A-4-format.

Det är kanske en skrämmande bild, Herren och hans hund. Här har vi herren, som samtidigt är en till människa förklädd hund, ett rött koppel slingrar sig som en navelsträng bort till hunden, som visar sig vara något annat, en liten röd djävul.

Så frågan är: vem är herren och vem är hunden?

I dessa dagar vi upplever just nu i denna stund, där krig och förstörelse åter övertar ett folks vardag och förvandlar den till en helvetisk brinnande verklighet på grund av vissa herrars maktlystnad och storhetsvansinne, passar denna bild på något vis bättre än någon av de andra i serien Nattens bilderbok

Herren och hans hund

Vem är herre, vem är hund?
När jag ser dem tillsammans
fylls vi av skräck,
vi vänder oss åt alla väderstreck,
vi söker svar.

Blindheten hävdes för en kort sekund.
Vi såg tankarna springa över gatan.
De onda var snabbast,
som vesslor
pilade de in i skrymslen,
på jakt efter villebråd
åt sin herre.

Nu började de ondas herravälde.
Med vassa hårda tänder
biter de sig fast i svansarna,
sina egna och andras.

Herren gnider sina fingerknogar
mot sitt värkande pannben.
En eld föds.
Ingen förlösande låga
men en pyrande mossbrand
i hundens omedvetna.
Spåren efter jakten har lämnats
på trappan:
hårtestar och svansbitar,
små gula tänder
från de minsta offren.
De som inte kände igen
rätt herres hund.

Kedjorna rasslar olycksbådande.
Vem är herre,
vem är hund?
Vem håller i kedjan,
rycker i kopplet,
sliter i bojorna?
Med ett kort, kraftfullt knyck
på handloven
talar herren till slaven:
du är min hund.

Inför våra ögon 
förvandlas kolonnerna.
De blir träd,
det finns växande kvar i stenen,
spirande hopp
om ett förändrat händelseförlopp.
De känner solens hand på sina kapitäl
och befallningen åtlyds.
En stillhet fyller oss,
bedrägligt likt
suset av hav i snäckan.

Suset av synd
går i trädkronorna.
stramt prasslande 
påminner det
om det obehärskat häftighet.
Allt är nu tillåtet.

Det finns hur mycket skam som helst
lagrat i bottnen av önskebrunnarna.

Det efterlängtade,
det som alltid jagas
i samma ögonblick det gör sig påmint,
i fantasierna
och i drömmarna.

Det drivande i övergreppet,
hetsen i våldsamheten.
Den jagande hundens andedräkt
slår emot oss.
Var ska vi gömma oss och vår fasa?

Detta är herrens hus
Detta är hundens koja.

Detta är herrens vilja,
Detta är hundens lag.