Vanlig stoppsöm och så lite boro

När jag färgade indigo, innan resan, kastade jag i ett par t-tröjor. Fin kvalitet, den ena en Filippa K, båda var linne, trevliga modeller, dessutom.

Men båda hade små hål, så att färga dom var ett bra val. Blev det bra, kunde jag ju alltid laga dom, efteråt.

Min mormor hade lärt mig vansinnigt tidigt hur man stoppar strumpor, en kunskap man sällan använder sig av nuförtiden. Men på loppis hade jag – inte utan nostalgi – hittat ett par gammaldags stoppsvampar, ett finurligt redskap man verkligen uppskattar när man väl ger sig på jobbet att stoppa.

Generationen efter, min mammas, var mer prosaiskt och kunde ta till en glödlampa när stoppsvampen inte ingick i syutensilierna. Fungerar det med.

Dessa hål i trikå ska man säkert laga med en annan teknik, där man tar upp maskorna och sen liksom “stickar” igen hålet. Då blir det alldeles förträffligt osynligt – med rätt tråd.

Men här skulle det stoppas!

Att stoppa fint är en konst i all sin ödmjuka enkelhet. Att hitta rätt garn, rätt färg, och sen praktisera tekniken att liksom väva ihop hör till.

Jag ville göra en fin stoppning, men faktiskt inte göra den osynlig. Den skulle vara där, och lite beskedligt visa upp sig.

Jag använde mig av fint silkegarn som också hade indigofärgats. Inte alls rätt kvalitet, eller grovlek. Men den artistiska friheten sa, att jag fick använda mig av det.

Både kantha, sashiko och Boro är lagningstekniker, indiska och japanska tekniker för att återanvända, laga och göra ett plagg  t ex, hållbart.

Det var dessa tekniker bl a vi skulle prova på, på den inställda grekiska kursen.

Men jag fick ändå tillfälle att göra en mini-liten boro-lagning.

Boro, den japanska tekniken använt av de allra fattigaste fiskarna i norra Japan, så fattiga och usla, att man tills helt nyligen inte alls ville lyfta fram deras arbeten som något att skryta med i den så estetiskt orienterade japanska kulturen.

Om något är Wabi Sabi, skönheten i det icke-perfekta, det vackra i vardagens slitna detaljer, så är det boro.

Och Sten älsklingsshorts är boro rakt av. De får bara inte slängas, eftersom de är perfekta.

Jag har hållit på att laga dom på korsen och tvärsen, framsidan t ex med någon sorts liten säck från Cuba med precis rätt kvalitet och färg. Och fräck text,d essutom..

Nu hade det blivit en liten irriterande reva vid ena fickan.

Här på Kreta har jag ingen symaskin, så det blev en lagning för hand.

Boro-style.