Nattens bilderbok: Segla på minnenas flod

Här kommer ännu en bild i min “gamla” serie Nattens bilderbok: Segla på minnenas flod.

Både denna och föregåenden bild, Eldsjäl, lät jag göra vykort på. Antagligen gillade jag denna bild lite extra, på grund av de svarta svanarna.

Svarta svanar ser liksom inverterade ut. Om vita svanar är magiska fåglar i sin snövithet, sin grace och sin självtillräcklighet så är svarta svanar dubbelt magiska. Med sin färg kan de lätt frammana känslan av ondska och mörkrets makter men man kan också se dom som sällsynta sagodjur, nästan i nivå med enhörningen.

Den svarta svanen (Cygnus atratus) kommer från Australien men har spritt sig och finns nu lite varstans. Trots detta är den ju inte så vanlig och man blir lycklig när man får se en.

Det mest bisarra jag läst var en artikel om att Nordkoreas ledare Kim Jung Un tipsade sitt hungrande folk att äta svarta svanar för att slippa svälta ihjäl. Enligt honom var de proteinrika, näringsrika och botade dessutom cancer.

Jag såg svarta svara för första gången ute vid Nolhaga slott i Alingsås och blev helt betagen. På så vis blev de strax huvudfigurer i denna min bild.

Även denna bild – som alla i denna serie – är en applikation med broderi.

Nedtill finns blommor: den symbolstarka näckrosen har blandats med vilda, exotiska orkidéer. På vattnet, i lugn tvåsamhet, de två svarta svanarna.

Upptill är bilden mer abstrakt, under svart spets skymtar starka färger, gnistrande som juveler. Här glimmar de till, minnenas fragment.

Här kan man också ana ett svart segel. Minnenas flod är kanske motsatsen till floden Styx, istället för att som denna leda fram och in i dödsriket, leder minnenas flod tillbaka i till det levda livet.

Segla på minnenas flod

På vattnet söker jag,

bland svarta svanar och solblänk

söker jag fragmenten,

resterna av tid.

Jag söker mina minnen,

jag skymtar dem

i varje vågs silverskugga,

i varje krusnings hemlighetsfulla viskning.

Näckrosorna tömmer jag

på deras antydan till under,

jag vältrar mig

i doften av vass och dy.

Det klingar av sånger,

jag hör röster

genom väggar av tid och vatten.

Ljud och röster

ekar över vattnet,

hemliga språk,

glömda fraser,

sparsmakade förtroenden.

Jag dyker

efter

det sparade och bortvittrande,

det mossbelupna,

det förkalkade.

Vågorna är av stelnad glas.

I revorna

där vattnet delar sig

kan jag känna min närvaro i tiden.

Liv har flutit här,

mitt, och andras.

Hågkomster,

klanger, färger,

doft av löv

som multnar till mylla.

som en sten faller varje minne

neråt,

mot sin vilobädd

Ringarna på vattnet

blir allt

vidare.

Slutna cirklar

där tiden står stilla.