Jag fortsätter visa upp några av bilderna i den gamla serien Nattens bilderbok, i väntan på att nya bilder ska födas i den nya serien jag tänkt mig . Tillsammans med texterna jag skrev, texter sprungen ur de färdiga bilderna.
Även den här gången måste jag be om ursäkt för den dåliga bildkvalitén, hur man än gör blir avfotograferade kopior inte lika anslående än en digital bild. Men ok då. Det får duga.
Eldsjäl
Först tog jag av mig alla mina kläder
sedan min hud.
Sedan tog jag hjärtat ur sin håla
och andades på det:
i luft,
i brännhet dimma
glödde det till
och brast i brand.
Efter den tysta natten
då skuggorna
andades blomdoft över landskapet
steg gryningen över bergen.
Dagen skulle bli lika säreget sträng
som natten varit,
men mindre blödande
och med färre hemliga dörrar på glänt.
I sin grav i jorden
glödde hjärtat.
När tanken snuddade vid det
uppenbarade sig hägringen,
stor och vacker, en blomma.
Levande
men mycket nära döden.
Jag letade efter livstecken
men allt jag kunde se
var liljornas prakt,
förblindande,
tungt doftande.
Allt jag kunde känna
var deras hetta på min hud.
Skuggorna dansar.
Drömmar blir till ruvande landskap.
Överallt så mycket instängdhet,
så mycket mållöst byggande av murar.
Meningslöst, tröstlöst arbete.
Allt raseras av det brinnande hjärtat.
Murarna rasar,
sten vräks åt sidan,
allt blir åter
värnlöst och utsatt,
och trots allt smärtsamt.
Jättar klampar fram och släpar
landskapets skuggor efter sig.
Formlösa,
svarta,
väl dolda i sjok av olycka,
avlagringar av åratals förtvivlan.
Landskapet skälver
av längtan.
Jag tar mitt öde i mina händer,
en såpbubbla,
ett löfte,
en ivrig önskan
att rädda något
åt det kommande.
Nattens bin befruktar liljorna,
lågorna kommer att spotta ut frön
över landskapet,
långt bortom det nuvarande.
De kommer att gro i askan,
de kommer att slå ut i blom,
närsomhelst
och när vi minst anar det.
Henriette Ousbäck 