Ett nytt år, och ett sätt att komma igång är att helt enkelt ta upp ett broderi som stillatigandes ligger och inväntar sin tid i något hörn i någon hylla. Och så bara stillsamt och opretentiöst och lite ovetande fortsätta där man slutade.
Så är det med detta arbete, jag har än så länge ingen aning om vart jag vill komma med det: en gammal handduk, indigofärgad. Jag syr, precis som i det stora evighetsarbete Fallen från skyerna, mina älskade bayeuxstygn. Det ger lugn i sinnet och ro i själen att jobba med det stygnet, det passar kanske inte alla, detta långsamma tillvägagångssättet, men mig passar det som hand i handsken.
Nu fyller jag det blå med stygn, färgerna får komma och gå som de vill, det som att sy på själva himlen. Och så plötsligt får jag för mig att jag tacklat det hela helt fel. Jag borde ha lagt an på det vita, den tomma icke-ytan, det kunde liksom bli moln…
Så vad göra? Jag vet inte, jag bara fortsätter och hoppas på det bästa. Låta handen gå och vänta in resultatet. Det kanske inte bli något alls, bara ett eko av vad jag redan gjort. Men det är mitt sätt att lotsa mig in i broderandet igen, i väntan på bättre tider….
Henriette Ousbäck 