Vitt som snö, rött som blod, svart som ebenholtz.

Tiden går fort: nu är det bara 2 dagar kvar att se utställningen Sagolikt på Dergårdsgalleriet i Lerum, onsdag kl 5 tar vi ner och packar ihop.

Vitt som snö: Snötäcket

Det blev snötäcket.

Svårt att fotografera, och nästan lika svårt att sy. Att arbeta med vitt i vitt är nästan dömt att misslyckas.

Jag började med att sy enkla förstygn i raka rader över ett vitt bottentyg med tunn filt under. En form av kantha, som ger den färdiga ytan ett slumpmässigt räfflat uttryck.

Därefter sydde jag fast ett loppisfynd, en liten duk med vitt brodyr.

Blommotiven i duken härmade jag, klippte ut i vitt tyg och applicerade utanför mittmotivet.

I duken broderade jag in flickgestalten: en Snövit, eller Gerda som letar efter sin vän i H C Andersens fina saga om Snödrottningen. Det kan också vara den “goda” flickan i sagan om Frau Holle, hon som hamnade hos fru Holle och hjälpte henne i hushållet, framför allt att riktigt flitigt skaka hennes dunbolstrar.

Då snöade det på jorden.

Frau Holle, Holda eller Hulda, förresten, det är en urgammal germansk kvinnlig gudom, som härskade över årstiderna, jordbruket och hantverket. Nordiska huldran lär ha sin ursprung i namnet.

Tre sagor, således, med vitt, med snö, som tema.

Vitt som färg står för mycket: renhet, oskuld, dimma, tomhet, okunnighet,  ljus, men också sorg och död.

Därför sydde jag in några dödskallar i ramen, för att minnas döden.

Memento mori.

Jag tog fram några snöflingeformer som jag sydde, dels i ramen, dels i själva täcket. Innan jag gav mig på snöflingorna täckte jag allt med en prickig tyll, som också den påminde om fallande snö. För att inte det skulle bli alltför regelbundet, skrapade jag bort en hel del av muscherna.

Att sy läggsöm, vitt i vitt, lärde mig att hålla fingrarna väldigt långt borta från t ex gurkmeja.

Jag gjorde det misstaget, att handskas med detta extremt gula pulver, och fastän jag skrubbade och putsade på fingrarna fick jag kassera en hel kantremsa där snöflingorna blivit oaptitligt gula.

Dessutom fick jag redan i början, när kanthastygnen väl var sydda, ge mig på att tvätta alltihop eftersom det trots all försiktighet blivit så solkigt. Något som märktes väldigt väl i det räfflade mönstret, som liksom lyfte fram grådaskigheten.

Som tur var fungerade det att tvätta det försiktigt och sedan spänna alltihop innan det fortsatta arbetet.

Men klar varningsflagga för att försöka sig på vitt i vitt. Det är förbaskat svårt att leva upp till den krispiga renheten man trots allt eftersträvar.

Rött som blod: Mötet

 

Det blodröda fick bli en Rödluva, förstås.

Jag hade väldigt klart för mig, hur bilden skulle bli, inne i huvudet och på pappret, i små, snabba skisser.

Jag hade hittat en fin, ganska stor bordsduk med vita broderier på loppis. Den ville jag färga in, partiellt, det skulle bli som en stor blodfläck. Det var själva utgångspunkten för det fortsatta arbetet.

Men att färga in så som jag tänkt mig var svårt. Det fick på inga villkor blöda över i det vita, t ex, så hur gör man det?

På något sätt lyckades jag få till det, med nöd och näppe, det såg ut som jag tänkt mig det. Så jag började att brodera, det tog tid, det gick långsamt och efter några dagar stod det helt klart för mig att det inte blev bra.

Det var bara att börja från början, med en ny tanke.

Jag fick sätta saxen idet pågående broderiet, slakta det och omorganisera, lägga upp ett collage och fortsätta därifrån.

Jag tog omsorgsfullt hand om de broderade delarna och utnyttjade de infärgade partier optimalt.

En helt ny bild växte fram, mycket bättre, tyckte jag. För jag var ju tvungen att lyckas, tiden var knapp och hela min idé byggde ju på sagans tre färger.

Då måste man göra tre, inte bara två…

Jag använde mig också av gamla korsstygnsbroderier med rosor som jag slaktade. Den största rosen var lite väl stel och klunsig, så den vände jag på, använde baksidan som hade mer ostyrligt liv i uttrycket.

Det är här i det röda vi hittar sagans undanträngda erotik, det man rensade bort när sagorna blev berättelser för barn. (Brödernas Grimms insamlade verk som blev Kinder- und Hausmärchen).

Här finns kärleken, åtrån, faran, elden, hotet, lockelsen.

Det var det jag ville gestalta i min bild av Rödluvan. För Rödluvan är inte den lilla oskyldiga barnet, det är flickan på gränsen till vuxenvärlden.

Gåvan från mormodern, som lämnat sin fruktbara tid och gett den vidare till sin dotterdotter i sagans symboliska form som en röd luva.

Och vargen, ett så symboltungt djur, i alla kulturer där vargen finns eller funnits. En intressant symbol är den där vargen, eller varulven, blir en bild av den manliga puberteten, pojken som blir aggressiv, utlevande, hårbevuxen…

Så här i bilden möts två pubertala gestalter i ett magiskt möte i den röda skogen.