Det här är nog det sista som hänger kvar från de blå kurserna på Kreta.

En av uppgifterna har varit att tolka olika blå färger, vanliga begrepp: hur ser himmelsblått ut, eller havet, vilken blå färg har det, egentligen, när jag tänker på det.

Färguppfattningen är verkligen ytterst individuellt.Ändå slänger vi oss med färgbegrepp knutna till sinnesupplevelser och vardagsbegrepp.

Jag satt framför ett par unga flickor på bussen idag. Den ena visade något för den andra på sin telefon. Tyvärr kunde jag inte se, vad det var. De diskuterade högljutt vad det var för färger på objektet/n de hade framför sig. Den är blå, sa den ena, och här är det guld. Det är inte blått, det är ju vitt, påstod den andra.

Hur kan du säga att det är vitt, du ser väl att det är blått!

Så höll de på, medan jag nästan sprack av nyfikenhet vad det var som framkallade så diamentralt olika färgupplevelser?

På den sista kursen gav jag sju olika blå-ord att gestalta, vilket var alldeles för mycket och överväldigande, med tanke på den begränsade tiden.

Istället för att göra som jag tänkte mig, så började alla att ta itu med att komponera och brodera “riktiga” bilder.

Det som jag var ute efter var snabbt nedkastade skisser. Små tygcollage fastsydd med enkla, snabba stygn.

Någonstans missade jag att förmedla min tanke med uppgiften. Detta händer också när deltagarna har hållit på länge och är väldigt vana brodöser. De tänker i färdiga, komplicerade, genomarbetade bilder och har svårt att ta till lite enkla, oambitiösa skisstekniker.

Så jag gav mig själv i uppgift att tolka sex begrepp, för att se hur jag skulle gå tillväga:

Blå timmen

gryningsblått

aftonblues

midnattsblått

himmelsblått

havsblått

blå drömmar

Jag arbetade med lager på lager, pyttesmå tygbitar, enkelt, snabbt. Sedan sydde jag över med raka förstygn över som skulle förstärka det blå uttrycket.

Förstygn, enkla stygn, det är det jag just nu fascineras av.

Och så här blev de färdiga rutorna: