Nåväl, bättre tider är det kanske inte som är i antågande, men efter mitt vådliga fall i trappa inväntar jag – snällt och fogligt – en tid där jag är fullt rörlig igen.
Det går bra. För varje dag går det bättre.
Jag läser och tänker och jag planerar.
Inspirerad av Claire Wellesley Smiths fina bok Slow Stitch, letade jag fram en låååång textilremsa i bra färg och kvalitet.
Jag tänker ägna mig åt en Stitch Journal, en broderidagbok.
Jag ska brodera, långsamt, och jag ska prova mina idéer på denna långa remsa, lite varje dag, i all oändlighet.
Just nu är det mitt bollplank inför den stundande Kretakursen, men också inför utställningen i mars:
Tillsammans med keramiker Gunilla Fridholm och Sara Aurora Waters som jobbar med kläder ska det bli en utställning med sagan som tema.
Idéerna bara störtar över mig, som ur ett ymmighetshorn. Så är det när man inte har något vettigt för sig och bara dräller omkring i sin egen lilla bubbla.
Nu är jag jätteredo för nästa projekt.
På remsan har det idag blivit många stygn där jag prövar mig fram till en visuell fungerande lösning för en av bilderna jag har i huvudet.
Och idag var jag trots allt så pass bra, att jag kunde köra ner till Preem och hämta ut en låda med underbart mullbärssilke att brodera med, från Fingerfärda.
Som är så rasande snabb på att leverera.
Som sagt – jag är redo för nästa äventyr.
Henriette Ousbäck 
Även sittandes går tiden – med ett broderi och virvlande idéer ännu snabbare!
Henriette du får tänka: en dag i taget…ett steg i taget…ett stygn i taget…osv osv Allt variationer på “Blott en dag ett ögonblick i sänder…” (Min älsklingspsalm.) Var jag månne en väckelsepredikant i mitt förra liv??
Jag har nu svårt att gå i trappan…vilar där en förbannelse? Eller var det änglavakten som var det viktiga budskapet. Att det inte gick värre när faktiskt allt hade kunnat gå på tok?