Och så – äntligen – den sista skålen.
Som inte har lav utan mossa som inspiration.
Och inte bara det, också formen är annorlunda.
Nu kunde jag brodera på insidan av skålen istället för på utsidan. Det var det som gjorde, att jag nästan inte blev klar. Ytan vart så väldigt mycket större upptäckte jag när man inte vek och böjde ihop och manipulerade.
Jag ville avsluta serien med en skål som skilde sig. Nu tänkte jag skogsmark, mjuk mossa, grönt är skönt.
När jag var på vernissagen på Vrångsholmen där de visas (sista chansen nu, utställningen slutar den 7 augusti!), fann jag precis det jag hade haft i tankarna därute bland träden och stenarna.
Frodig grön mossa som solen spelade över, fläckig i ljust och mörkt.
Nu är det slut, nu blir det inget mer, varken skålar eller annat, varken lav eller mossa.
På ett tag.
Nu ska jag vila fingertopparna, nu ska jag ut och härja och ha lite kurser, i höst blir det lite varstans, bl a i Stockholm och förhoppningsvis en i Göteborg.
Kanske blir sagokursen av.
Kreta blir det, för tredje gången.
Sedan ska jag ta itu med utställningen som kanske ska få heta Sagolikt!
Den ska vara i Lerum och jag ska ha den tillsammans med Gunilla Fridholm (keramik) och hennes dotter Sara Aurora Waters som arbetar med klädskapelser.
Vi får se, vad det blir av det!
Men som sagt.
Vrångsholmen, sista chansen!
Henriette Ousbäck 